Johannes...

När jag sitter här och ska skriva känns det lite för tyst. Letar runt på min ituneslista för att hitta något att lyssna på.
Men trots att jag har 7675 låtar så kunde jag inte hitta något som jag ville lyssna på. Lugnt men ändån lite riv i. Efter att letat upp och ner i listan hittade jag det jag nu lyssnar på, Jurney - Don´t stop believin.
"Just a small town girl. Livin' in a lonely world. She took the midnight train going anywhere. Just a city boy. Born and raised in South Detroit. He took the midnight train going anywhere..."

För fyra timmar sedan startade Winnerbäcks stop i Kalmar sporthall på sin höstturné. Som förband bjöds det på stråkar och country från Västervikstjejerna i Abalone Dots som följt med Lars genom hela sin turné. Det var vackert. Både för öga och öra. Efter tjejerna entrade Lars scenen med sitt "nya" kompband då han plockat in lite andra än det vanliga Hovet för att få mer irländsk klang på det hela. Han öppnar med spår ett och två från senaste skivan, Daugava. Efter det kommer den första höjdpunkten, låten Sen du var här. Det svänger riktigt bra och jag står och dansar på stället. Då upptäcker jag att det står en tjej väldigt nära min rygg, vänder mig om och efter en stund kommer jag på att det är en av tjejerna i Abalone Dots. Lite kul. Som vanligt när konserten är "slut" ropar man in gänget på scen för lite mer låtar. Och det får vi, såklart. Men när extranumret är klart så lyckas kalmarpubliken ropa in honom en tredje gång. Johan Persson och Lars går ensamna upp på scen och kör Elden. Med endast piano som komp. Oförskämt fint!
Dom tackar för sig och nu börjar folk gå hem. Men vi på golvet lyckas med det inga andra under turnén lyckats med tidigare. Få in honom en fjädre gång. Han berättar om hur han bestämt sig för att han inte skulle spela nästa låt på hela turnén. Men en räv hade tydligen sagt till honom på skarpen bakom scen och då gick han tillbaka och leverade allas favoritlåt, Kom änglar. Och ni kan ju bara gissa vad jag och alla andra tyckte. Succé såklart!
Bandet står och bugar och bockar i några minuter. Deras tack och vackra ord om publiken känns väldigt trovärdiga. Inte något dom bara kastar ur sig för att dom ska. Dom gillar verkligen Kalmar! När dom lämnar scenen händer det magiska. Lars vänder sig om, springer upp och tar tag i första bästa gitarr och river själv av Solen i ögonen i en väldans fart. Det mina vänner är att ge publiken, vad publiken vill ha. Så tack Lars och alla andra som gjorde denna kväll till en fantastisk musikafton med massor av stråkar och gitarr. Tack!